Jag snubblade över en tidningsartikel där en av Bon Scotts vänner berättar lite om hans liv, och hans kamp för att kunna försörja sig på sin musik. Man kan helt klart konstatera att det ligger mycket sanning bakom en låt som "It's a long way to the top". Mycket av den extrema närvaro och oförställda äkthet man känner i musik och texter baseras helt klart på det faktum att han levde som han lärde, texterna har oftast sin grund i egna erfarenheter. Bon har haft könssjukdommar, han har hamnat i slagsmål på krogen, han har suttit i fängelse, han har legat med en tjock kvinna från Tasmanien. Detta är mycket, mycket långt från vad det mesta av musikindustrin av idag spyr ut sig idag, artister som formas och skräddarsys efter mall, där texter och musik skrivs av någon helt annan än den som står på scen.

Hur många tusen timmar spenderade Linda Rosing och Victria Silverstedt i replokalen innan de fick göra skivdebut? Musikindustrin har skjutit sig själva i foten i sin jakt på profit, dom får skylla sig själva när folk inte betalar för musiken. Har artister som inte antingen kan försörja sig på sina liveframträdanden, eller har talangen att skapa något som knyter såpass känslomässiga band till sin publik att folk vill betala för sig något existensberättigande? Kanske är det lika bra att de låter sitt musikaliska intresse frodas på hobbeynivå och göra nytta här i världen på annat håll? Vad än nu skivbolagen säger så lovar jag, det är inget problem för kvalitén på musiken som skapas att deras "produkter" inte tjänar pengar på skivförsäljning. Det finns miljoner och åter miljoner extermt duktiga människor över hela världen som drivs av äkta spel- och skaparglädje som helt gratis producerar alldeles utmärkt musik i källare och garage som mer än gärna tar deras plats. Givetvis smärtar det för skivbolagen när inte längre tjänar några pengar och när de inte får skapa artister och ha makt att bestämma vilken artist de vill marknadsföra hårdast och därigenom indirekt bestämma vad folk skall lyssna på. Hade skivbolagen fått bestämma hade internet stängts ner, direktdistribution från artistens egna hemsida till publik kräver ju inte sjutton mellanhänder som tar betalt. Detta är en demokratisk revolution inom musiken, alla har råd att lägga ut sin låt på internet, det finns mängder av ställen där man gratis och enkelt kan skapa sig en blogg eller en hemsida . Alla som är duktiga nog och skriver en tillräckligt bra låt har en chans att nå ut till en stor publik, utan att vara beroende av ett skivbolag som efter eget tycke väljer ut vem som skall synas, och som går in och petar och lägger sig i artistens texter och musik.

Nu kanske det låter som om jag inte tycker om upphovsrätt och jag tycker att det är helt ok att kopiera musik och annat konstnärligt material hur som helst. Nej så är inte fallet, upphovsrätten bör finnas och försvaras i våra rättsalar men jag tror inte på att göra in absurbum. Att komma på idén att skivbolagen själva jaga pirater är ett helt absurbt, brott mot upphovsrätten skall behandlas som vilket annat brott som helst. Att låta vinstdrivande företag efter eget godtycke  jaga brottslingar för att det är ekonomiskt lönsamt är ju så urbota dumt att det inte liknar någonting.  Det går ju inte annat än att tycka att det som har hänt de sista 5-10 åren är nyttigt för hela musikbranschen... Musik som inte skapas enkom i profitsyfte utan som skapas genom äkta spel och skaparglädje, kommer alltid att överleva och det är det enda riktigt viktiga i den här soppan.

Och nu, läs artikeln om Bon Scott här: http://www.news.com.au/adelaidenow/story/0,22606,24677235-5006343,00.html.

Jag tycker albumet är ok, man får vad man förväntar sig en bunt helt ok rocknroll låtar. Gubbarna är helt klart ett av världens mest kompetenta rocknroll band, dom kan verkligen lira och dom kan verkligen skriva svängiga rocknrollåtar. Fast det är ju live dom gör sig som bäst, allra helst skall dom avnjutas i bootlegform från en stökig spelning på en mindre klubb på 70-talet med en lätt berusad Bon Scott i spetsen. Jag är lite besviken av valet producent Brendan O’ Brien känns som en på tok för välpolerad kille för att producera ett AC/DC-album, varför väljer man någon som har producerat världens långtråkigaste och flataste gubbe genom alla tider: Bruce Springsteen. Det kan ju bara bli tråkigt.... Nä, dom borde valt något mycket mer oborstat än så, fått fatt på nån kille som kunde skruva fram det fantastiska ljud dom har på album som Let there be rock (1977) (världens genom alla tiders bästa gitarrljud, alla kategorier) eller om man nu skall ta ett modernt album som exempel finns ju Flick of the Switch (1983). Jag är lite besviken, inte på kvalitén på låtmakeriet, det är som alltid stabilt, men dom har råd att skippa att bli spelade i radio, bara Back in Black har sålt 42 miljoner exemplar..... Så va fan bryr dom sig för? Skruva upp stärkarna till max, ta ett kliv åt sidan och skit i radio / MTV osv, de "riktiga" fansen skulle älska det, ni behöver inte sno några fans från Bruce Springsteen, hans tråkighet räcker till jordens befolkning tio gånger om. Yttligare recentioner, finns bland annat att läsa i Aftonbladet.

Och så betyget då... Om man jämnför denna plattan med övriga artister som släppt plattor iår är det helt klar 5 av 5 möjliga, jämnför man denna med endast med andra AC/DC plattor, ger jag den 3,5 av 5 möjliga. Eller, hmm nästan 4. Bra låtar, trist sound....

Den 20:e november släpps AC/DC's nya album, en fågel flög förbi och kvittrade hela albumet i örat.....
Läs rescentionen ovan...

Snubblade över en liveversion av The Jack jag inte sett / hört innan, riktigt bra kvalité!

Spelningen är i Cleveland den 28 Juli 1979.

Lyssna och njut!